Mr Heartbreaker
Kategori: Allmänt
Den första saken jag ska skriva här är en historia. En historia som är extremt ny och som har lämnat ett stort sår inom mig. Men hur svårt och hur ont det än är vill jag dela den.
Jag har inte hunnit berätta om mitt ex. I alla fall inte mitt nyaste. Han är från storstaden. Jag är tjejen som är kär i storstaden. Men inte i storstaden han kommer ifrån. Men han kom inklampande i mitt liv sent i Augusti och jag föll för första gången på riktigt länge. Jag föll så hårt.
Allt med honom var tilldragande. Hans chokladbruna hår som var i en knut. Hans silver gröna ögon som ibland lyste då han log. Hans olivbruna hud, hans skratt, hans röst, hans allt.
Jag var så fast och jag ville inget annat än att han skulle vara min. Bara min.
Det tog tid för honom och mig att komma nära. Många seriekvällar i ett internatkök. Många långsamma rörelser som sakta tog oss närmre varan. Sen kom en kväll då han sov i mitt rum. Hans arm snurrade sig runt mig, han andades samma luft som jag under mitt täcke och jag undrade när jag senast varit så lycklig.
Vi började sova tillsammans. Sova i hans rum, sova i mitt det spelade mig inge roll så länge han var där bredvid.
Jag minns en fest då jag hellre spenderade tiden med honom ensam i en källare än med alla de andra gästerna. Jag minns hur jag bara hade ögonen för honom och som det visade sig senare var det då han insåg att han gillade mig mer än som en vän.
Det tog tid från min sida att släppa på mina murar och det menas med att vi inte hade sex för ens någon månad efter att vi börjat sova tillsammans. Jag berättade alla mina hemska minnen och han lovade att han aldrig skulle göra mig illa.
Hans rum och hans doft var mitt hem. Vi var ett par, han och jag. Bara vi. Jag var lycklig men jag var rädd i början. Rädd för att han skulle vakna och inse hur jävla äcklig jag var. Men tillslut övergick rädslan till irritation. Han var en slarvig, lat och känslomässigt sluten person. Han var alltid så frånvarande. Jag blev hans mamma. Tvättade hans kläder, laggade mat, handlade, städade och påminde honom om hans läxa.
Veckor gick, bråk efter bråk och jag insåg ibland sent om nätterna att jag inte var så lycklig. Men varje gång tanken slog mig hårt i ansiktet gjorde han något för att få mig att falla igen.
Jag var så körd.
Månader försvann och vi blev bara eller jag blev bara mer och mer beroende av honom. Jag berättade hur jag var rädd att jag inte skulle betyda något för honom i den verkliga världen. Han försäkrade mig om att det inte var sant. Att han älskade mig.
Tiden där efter är för mig ett virrvarr av en massa minnen bra som dåliga. Men vi hoppar till det viktiga. Påsken kom. Jag och E var iväg utomlands för att hitta lugn och bara komma ifrån vårt galna liv. Jag fick rum till att andas redan dagen innan vi flög då jag träffade Vicky. Vi pratade om allt, om hur mitt förhållande var och vad jag vill med honom och min framtid. Just då hade han och jag pratat om flytt utomlands eller flytt till vår huvudstad. Jag var så osäker. Jag ville vara fri, singel med mina vänner för vem vill inte det någon gång ibland när man är i ett förhållande?
Men när vi pratade i telefon senare den veckan insåg jag att nej, nej jag ville vara med honom mer än något annat.
Vi kom hem igen efter en vecka med andrum och en ensam säng kunde jag knappt sitta still de sista dagarna innan han kom hem igen. När jag såg honom med sina svarta byxor och skinnjacka sprang jag över gräset och hoppade upp i hans famn. Jag vill aldrig släppa taget aldrig sluta andas nära honom. Men han var så kylig. Mina känslor blev mer sårade då han inte ville sova tillsammans den första natten.
Veckan gick och snart var det fest i vår by och alla var där. Grillen var igång och folk skrattade och drack sin alkohol.
Jag var tvungen att gå tidigt från festen för att jag skulle upp tidigt för att äta middag med min familj. Jag sa god natt till honom och gick in till mig. Senare kom en av mina dåvarande rumskompisar hem och jag bad henne skicka över honom för jag ville ha en till god natt kyss.
Och vist kom han. Full och glad med en cigg dinglande från munnen. Han kramade mig, höll mig hårt och när ciggen var slut gav han mig en kyss och sa god natt ännu en gång. Jag stod barfotat och såg honom gå. Skrek "jag älskar dig" och han vände sig om log och sa "detsamma". Jag skojade och sa "Kan du inte ens säga det tillbaka?". Han log stort och sa "jag älskar dig med".
Den kvällen är den sista kvällen som jag gick och la mig utan att vilja spy. Sista kvällen som jag skulle gå och lägga mig utan tårar som aldrig ville sluta rinna. Sista kvällen jag gick och la mig lycklig.
Då jag vaknade visste jag inget. Jag visste inte att den dagen skulle bli en av de mest hemska dagarna i mitt liv. Innan jag åkte iväg knackade jag på hans fönster och han rullade sakta upp sin rullgardin med sina sömniga ögon och morgon utseende. Det var en av de stunderna jag föll för honom som mest. Han pussade mig och log lite halvt, mumlade något och stängde sitt fönster. Jag la inte så mycket vikt i det, han va aldrig en morgon människa.
Dock började jag undra senare när jag kom hem. Han var så konstig mot mig. Han var så obekväm i min närhet och han undvek mig.
Kvällen efter fick jag nog, jag gick in i hans rum och såg mig runt. Hela min kropp skrek att det var något fel. Hans rum var fel, jag var fel och han var fel. Så jag tog mina saker och lämnade hans rum. Jag visste att det skulle bli den sista gången jag gick in i hans rum som hans flickvän.
En timme senare sitter han på min säng med nersänkt huvud och med händerna tafatt i sitt knä. Jag står och skriker så högt att jag tror att mina lungor ska spricka. Jag skriker på honom för att jag aldrig trodde att jag kunde känna så, skrek för att jag var så såra, skrek för att jag kände mig så äcklig och jag skrek för ett förhållande som jag jobbat så hårt för men som jag aldrig skulle få något tillbaka för.
- Jag har varit otrogen.
Fyra ord jag trodde att jag aldrig skulle höra. Fyra ord som fick mitt inre att bli helt tomt. Fyra ord som förstörde mig helt. Han hade inte något att säga. Han kämpade inte för att få mig tillbaka. Jag var inte en person som var värd att kämpa för.
Detta hände för ett tag sen nu men egentligen inte alls länge sen. Jag är inte den samma, jag kommer aldrig bli den samma och jag är så ledsen att en person som jag älskade så mycket har förstört mig. Jag är besviken över att jag inte var värdig hans ursäkter. Jag är ledsen för att jag inte bara för en sekund kunde vara värd att kämpa lite för. Det är nog det som gör mest ont. Att jag aldrig kommer vara värd det.
Jag har inte hunnit berätta om mitt ex. I alla fall inte mitt nyaste. Han är från storstaden. Jag är tjejen som är kär i storstaden. Men inte i storstaden han kommer ifrån. Men han kom inklampande i mitt liv sent i Augusti och jag föll för första gången på riktigt länge. Jag föll så hårt.
Allt med honom var tilldragande. Hans chokladbruna hår som var i en knut. Hans silver gröna ögon som ibland lyste då han log. Hans olivbruna hud, hans skratt, hans röst, hans allt.
Jag var så fast och jag ville inget annat än att han skulle vara min. Bara min.
Det tog tid för honom och mig att komma nära. Många seriekvällar i ett internatkök. Många långsamma rörelser som sakta tog oss närmre varan. Sen kom en kväll då han sov i mitt rum. Hans arm snurrade sig runt mig, han andades samma luft som jag under mitt täcke och jag undrade när jag senast varit så lycklig.
Vi började sova tillsammans. Sova i hans rum, sova i mitt det spelade mig inge roll så länge han var där bredvid.
Jag minns en fest då jag hellre spenderade tiden med honom ensam i en källare än med alla de andra gästerna. Jag minns hur jag bara hade ögonen för honom och som det visade sig senare var det då han insåg att han gillade mig mer än som en vän.
Det tog tid från min sida att släppa på mina murar och det menas med att vi inte hade sex för ens någon månad efter att vi börjat sova tillsammans. Jag berättade alla mina hemska minnen och han lovade att han aldrig skulle göra mig illa.
Hans rum och hans doft var mitt hem. Vi var ett par, han och jag. Bara vi. Jag var lycklig men jag var rädd i början. Rädd för att han skulle vakna och inse hur jävla äcklig jag var. Men tillslut övergick rädslan till irritation. Han var en slarvig, lat och känslomässigt sluten person. Han var alltid så frånvarande. Jag blev hans mamma. Tvättade hans kläder, laggade mat, handlade, städade och påminde honom om hans läxa.
Veckor gick, bråk efter bråk och jag insåg ibland sent om nätterna att jag inte var så lycklig. Men varje gång tanken slog mig hårt i ansiktet gjorde han något för att få mig att falla igen.
Jag var så körd.
Månader försvann och vi blev bara eller jag blev bara mer och mer beroende av honom. Jag berättade hur jag var rädd att jag inte skulle betyda något för honom i den verkliga världen. Han försäkrade mig om att det inte var sant. Att han älskade mig.
Tiden där efter är för mig ett virrvarr av en massa minnen bra som dåliga. Men vi hoppar till det viktiga. Påsken kom. Jag och E var iväg utomlands för att hitta lugn och bara komma ifrån vårt galna liv. Jag fick rum till att andas redan dagen innan vi flög då jag träffade Vicky. Vi pratade om allt, om hur mitt förhållande var och vad jag vill med honom och min framtid. Just då hade han och jag pratat om flytt utomlands eller flytt till vår huvudstad. Jag var så osäker. Jag ville vara fri, singel med mina vänner för vem vill inte det någon gång ibland när man är i ett förhållande?
Men när vi pratade i telefon senare den veckan insåg jag att nej, nej jag ville vara med honom mer än något annat.
Vi kom hem igen efter en vecka med andrum och en ensam säng kunde jag knappt sitta still de sista dagarna innan han kom hem igen. När jag såg honom med sina svarta byxor och skinnjacka sprang jag över gräset och hoppade upp i hans famn. Jag vill aldrig släppa taget aldrig sluta andas nära honom. Men han var så kylig. Mina känslor blev mer sårade då han inte ville sova tillsammans den första natten.
Veckan gick och snart var det fest i vår by och alla var där. Grillen var igång och folk skrattade och drack sin alkohol.
Jag var tvungen att gå tidigt från festen för att jag skulle upp tidigt för att äta middag med min familj. Jag sa god natt till honom och gick in till mig. Senare kom en av mina dåvarande rumskompisar hem och jag bad henne skicka över honom för jag ville ha en till god natt kyss.
Och vist kom han. Full och glad med en cigg dinglande från munnen. Han kramade mig, höll mig hårt och när ciggen var slut gav han mig en kyss och sa god natt ännu en gång. Jag stod barfotat och såg honom gå. Skrek "jag älskar dig" och han vände sig om log och sa "detsamma". Jag skojade och sa "Kan du inte ens säga det tillbaka?". Han log stort och sa "jag älskar dig med".
Den kvällen är den sista kvällen som jag gick och la mig utan att vilja spy. Sista kvällen som jag skulle gå och lägga mig utan tårar som aldrig ville sluta rinna. Sista kvällen jag gick och la mig lycklig.
Då jag vaknade visste jag inget. Jag visste inte att den dagen skulle bli en av de mest hemska dagarna i mitt liv. Innan jag åkte iväg knackade jag på hans fönster och han rullade sakta upp sin rullgardin med sina sömniga ögon och morgon utseende. Det var en av de stunderna jag föll för honom som mest. Han pussade mig och log lite halvt, mumlade något och stängde sitt fönster. Jag la inte så mycket vikt i det, han va aldrig en morgon människa.
Dock började jag undra senare när jag kom hem. Han var så konstig mot mig. Han var så obekväm i min närhet och han undvek mig.
Kvällen efter fick jag nog, jag gick in i hans rum och såg mig runt. Hela min kropp skrek att det var något fel. Hans rum var fel, jag var fel och han var fel. Så jag tog mina saker och lämnade hans rum. Jag visste att det skulle bli den sista gången jag gick in i hans rum som hans flickvän.
En timme senare sitter han på min säng med nersänkt huvud och med händerna tafatt i sitt knä. Jag står och skriker så högt att jag tror att mina lungor ska spricka. Jag skriker på honom för att jag aldrig trodde att jag kunde känna så, skrek för att jag var så såra, skrek för att jag kände mig så äcklig och jag skrek för ett förhållande som jag jobbat så hårt för men som jag aldrig skulle få något tillbaka för.
- Jag har varit otrogen.
Fyra ord jag trodde att jag aldrig skulle höra. Fyra ord som fick mitt inre att bli helt tomt. Fyra ord som förstörde mig helt. Han hade inte något att säga. Han kämpade inte för att få mig tillbaka. Jag var inte en person som var värd att kämpa för.
Detta hände för ett tag sen nu men egentligen inte alls länge sen. Jag är inte den samma, jag kommer aldrig bli den samma och jag är så ledsen att en person som jag älskade så mycket har förstört mig. Jag är besviken över att jag inte var värdig hans ursäkter. Jag är ledsen för att jag inte bara för en sekund kunde vara värd att kämpa lite för. Det är nog det som gör mest ont. Att jag aldrig kommer vara värd det.
/Irma
