likewonderwomen.blogg.se

You're supposed to be the leading lady of your own life.

Killar och kläder

Kategori: Allmänt

Precis som Victoria sa i förra inlägget är det mycket i båda våra liv just nu. På alla sätt och viss skulle jag vilja säga.
Men jag vill bjuda på något i dag så jag tänkte prata lite om ett ämne som har legat mig när hela mitt liv.

Killar och kläder. Jag vet att vissa av er nog undrar va fan jag menar med detta men ta det lugnt ni kommer snart catch my drift.

Så länge jag kan minnas har jag alltid drömt om kajal, håliga strumpbyxor, tyllkjolar, galet färgat får och platåskor. Men som liten var detta en dröm som jag visste skulle förbli en dröm. Min familj var väldigt städad på alla sätt och viss. Jag hade manchester byxor och stickade polotröjor istället för tyllkjolar jag kajal.

Jag menar visst det är inget fel på manchester byxor eller polotröjor men jag kände mig så otroligt obekväm som liten. Jag tror omvärlden såg hur grå jag kände mig och de är nog en av de många anledningarna till att jag blev mobbad som liten.

Hur som helst. Ni kommer säkert ihåg sexan. Ni vet när vissa av tjejerna fick sina bröst eller iallafall formen av bröst. Vissa fick till och med sin mens. De började klä sig som tonåringar och började använda smink. Killarna gillade det. Iallafall killarna i min hem by. Och jag? Jag va den super smala tjejen som typ hade fått någon slags bröst form på ena sidan.

Medan tjejerna i min klass köpte söta snobben toppar eller bh:ar fick jag ha vanliga bomulls linnen. Ingen kille kollade efter mig i mina färgglada manchester byxor.
Men det sista halvåret av sexan fick jag nog. Jag visste att min familj skulle flytta och jag var så trött på att inte få göra de jag ville. Så plötsligt saknades en kajalpenna i min systers sminkväska och jag ritade tjocka lager runt ögonen. Mina byxor var håliga och mitt långa bruna hår hängde i ögonen.

Dock ändrade inte detta killarnas syn fast att jag hade mer åtsittande byxor. Killarna tyckte mer att jag var ett freak. Så när jag flyttade ad jag min syster att klä mig.

Nå väl jag började i sjuan i Victorias klass. Jag hade rosa kläder och hade faktiskt fått bröst under sommaren. Men gud vad fel jag kände mig i dessa kläder. Jag kände mig så utblottad och fel. Men bara några veckor in i sjuan hade jag både fått pojkvän och mens.

Killar gillade mig då. Jag hade tjata byxor med moderna tröjor och jag skrattade åt deras skämt fast att de inte var roliga. Jag var med de tjejer som killarna gillade. Men jag passade inte in. Jag ville vara med Victoria och de andra tjejerna mer. Jag vill inte vara med min obehagliga pojkvän som jag inte ens gillade. Jag gillade bara tanken av att bli gillad. Så jag gjorde slut.

Jag gjorde slut med hela grejen. Slängde kläderna och förklarade för min mamma att jag var trött på att ljuga för andra om vem jag var för att de skulle gilla mig. Så nästa dag i skolan hjälpte Victoria mig att ta hål på strumpbyxor på bästa sätt. Vi var bäst vi fem. Vi var bäst i hela jävla världen och på mycket länge brydde jag mig inte om någon annan tyckte om mig för jag tyckte om mig.

Vissa killar tyckte om mig då med. Men de ville att jag skulle ändra mig och då tog det slut. Jag var ett freak men jag var ett freak tillsammans med andra som såg mig för mig.

Vi började i ettan på gymnasiet. Vi tyckte alla att emo perioden i våra liv var över. Men lika fort som denna insikten kom var den borta igen. Vadå färdiga? Jag var inte färdig med att vara mig själv men jag tappade bort det där om att vara sig själv och gilla den man är. Så jag försökte va någon annan.

Månader gick och tillslut skulle detta leda till att jag hamnade i en depression. Några veckor in i mina psykologmöten övertalades jag att försöka gå tillbaka till då jag senast kände mig bekväm i mig själv. Kajalen åkte ditt igen och med den allt det andra. Folk tyckte om mig ändå insåg jag.

Så nu där jag är nu inser jag att det inte spelade någon roll. Det spelade ingen roll om jag klädde mig slampigt eller emo. De som verkligen var mina vänner eller de pojkvänner som verkligen har älskat mig har älskat mig hur jag än har klätt mig. För mig har det blivit viktigast att prioritera vad jag gillar att ha på mig. Det är inte emo längre jag menar saker ändrar sig.

Det gör mig dock ledsen att jag ibland kommer på mig själv att tänka i de bannorna. Som när jag träffade min nu varande pojkvän. Jag var så rädd för att han inte skulle tycka att jag var snygg i mina söndriga bandtröjor, stora stickade tröjor och väl använda håliga tajts. Men jag ändrade mig inte och han föll för mig för att jag är jag.
Men detta är en av mina svagheter som jag måste jobba med och gör ofta.
 
Hur som helst det jag vill ha sagt med detta är va den ni är. Klä er i det ni vill. Dansa fullt och konstigt på kubben. DAMPA LOSS. Skratta när ni vill skratta. För en människa sm inte gillar dig för dig är ju ändå inte värd att ha i sitt liv eller hur? Vi är alla olika och det är fan ta mig underbart. Så nu ska jag dra på mig något söndrigt och snyggt och dra ut och dansa! Ha en underbart fin fredag.
 
 
/ Irma
         xx

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Så grym!!! :)
    Xoxo

    Svar: Tack så mycket kära du! Glad att du kommenterar, känns bra :) /Irma
    likewonderwomen.blogg.se

    2014-01-26 | 12:31:05

Kommentera inlägget här: